|
4.2.2020 aloitti tässä osoitteessa uusi kulttuurista, politiikasta, taloudesta, ilmiöistä, filosofiasta, taiteesta, historiasta ja ihmisistä sekä tapahtumista kertova uudenlaisen kulttuurijournalismin- ja esseiden digilehti. Ohessa ensimmäinen kritiikkini 21 - vuotiaana PATTERI - lehdessä vuodelta 1983.
Turku on 400-sivuinen mustavalkokuvakirja
Turusta, ja on lajissaan jo tavallisia suomalaiskaupunkeja esittelevän CITY BOOK SERIEN 15.kirja. Kirjat ovat herättäneet ihmetystä ja ihastusta siksi, että niissä kuvataan kaupunkeja tavallisen kaduntallaajan näkökulmasta ilman selityksiä tai tavanomaisia
ylinostatuksia paikallisidentiteetistä tai väitetystä yhteisestä kokemushistoriasta. CITY BOOK SERIEN mustavalkokuvakirjat näyttäytyvät katselijoille
niin kuin kaupunki on; rakennusten hehkuina, fasadeina, auringonkajeena katoilla ja leikkivinä varjoina sen ahtailla kaduilla ilman sen kummempia kumarruksia pöyhkeille päätöksille ja automaattisille vastauksille siitä, miten kaupungissa pitää olla tai miten
se pitää nähdä. Turkukin vain on tässä mustavalkokuvakirjassa luonnollisimmillaan niin kuin on - ei muuta.
"Feminiinisyyttä
palvovalle homoyhteisölle maskuliinisuus on paha".Tärkeä
homoklassikko vihdoin suomeksi. Poikarakkautta -kirja on syksyn
odotettu gay-kirjallisuussensaatio. Arvion on kirjoittanut Harald
Olausen.
https://www.qx.fi/kulttuuri/242078/feminiinisyytta-palvovalle-homoyhteisolle-maskuliinisuus-on-paha/
Debatti:
Seksuaalisten vähemmistöjen kertomukset eivät ole aina kauniita:
Heterot
ovat vasta heräämässä siihen, etteivät seksuaalisten
vähemmistöjen kertomukset ole aina kauniita, kirjoittaa Harald
Olausen Helsingin Sanomien Vinokino-arviosta.
https://www.qx.fi/kulttuuri/242445/debatti-seksuaalisten-vahemmistojen-kertomukset-eivat-ole-aina-kauniita/
Vinokinon
homoelokuvat syynissä:Harald
Olausen sukelsi Vinokinoon ja katsoi homoelokuvat. Tässä on hänen
arvionsa. Paljon on muuttunut sitten 90-luvun, jolloin hän teki
ensimmäinsen arvionsa Vinokinosta.
https://www.qx.fi/kulttuuri/242439/vinokinon-homoelokuvat-syynissa/
4.2.2020 aloitti tässä osoitteessa uusi kulttuurista, politiikasta, taloudesta, ilmiöistä, filosofiasta, taiteesta, historiasta ja ihmisistä sekä tapahtumista kertova uudenlaisen kulttuurijournalismin- ja esseiden digilehti. Ohessa ensimmäinen kritiikkini 21 - vuotiaana PATTERI - lehdessä vuodelta 1983.
Turku on 400-sivuinen mustavalkokuvakirja Turusta, ja on lajissaan jo tavallisia suomalaiskaupunkeja esittelevän CITY BOOK SERIEN 15.kirja. Kirjat ovat herättäneet ihmetystä ja ihastusta siksi, että niissä kuvataan kaupunkeja tavallisen kaduntallaajan näkökulmasta ilman selityksiä tai tavanomaisia ylinostatuksia paikallisidentiteetistä tai väitetystä yhteisestä kokemushistoriasta. CITY BOOK SERIEN mustavalkokuvakirjat näyttäytyvät katselijoille niin kuin kaupunki on; rakennusten hehkuina, fasadeina, auringonkajeena katoilla ja leikkivinä varjoina sen ahtailla kaduilla ilman sen kummempia kumarruksia pöyhkeille päätöksille ja automaattisille vastauksille siitä, miten kaupungissa pitää olla tai miten se pitää nähdä. Turkukin vain on tässä mustavalkokuvakirjassa luonnollisimmillaan niin kuin on - ei muuta.
Debatti: Seksuaalisten vähemmistöjen kertomukset eivät ole aina kauniita: Heterot ovat vasta heräämässä siihen, etteivät seksuaalisten vähemmistöjen kertomukset ole aina kauniita, kirjoittaa Harald Olausen Helsingin Sanomien Vinokino-arviosta. https://www.qx.fi/kulttuuri/242445/debatti-seksuaalisten-vahemmistojen-kertomukset-eivat-ole-aina-kauniita/
Vinokinon homoelokuvat syynissä:Harald Olausen sukelsi Vinokinoon ja katsoi homoelokuvat. Tässä on hänen arvionsa. Paljon on muuttunut sitten 90-luvun, jolloin hän teki ensimmäinsen arvionsa Vinokinosta. https://www.qx.fi/kulttuuri/242439/vinokinon-homoelokuvat-syynissa/
pppppp
https://keskustelu.suomi24.fi/t/15769645/ortodoksiesseet-kirja--ansaitsisi-rohkeudellaan-tieto-finlandian-2019.
Ortodoksiusko
on yrittänyt ohjailla ihmistä ilman
että monikaan uskaltaa
kyseenalaistaa sen instituutioiden valtaa ja ideologian
totuudellisuutta; mielen
hallitsematon irrationaalisuus, jatkuva muutos ja epävarmuus
pelottavat niitä totuttuun tyytyneitä ortodokseja, jotka olisivat
valmiita muutoksiin mutta pelkäävät samalla murtavansa
hallitsemattoman muutoksen padot. Ehkä tämä on myös syy siihen,
miksi suomalaisortodoksit lakaisevat nykyisin ikävällä tavalla
ongelmat maton alle niin, että moni kysyy, mitä ortodoksikirkossa
oikein tapahtuu? Näyttää siltä, että ortodoksit ovat suurissa
ongelmissa. Siksi on aiheellista kysyä: onko kirkko sekä henkisessä
että taloudellisessa konkurssissa? Suomen
ortodoksikirkossa on käynnissä ”kaikkien sota kaikkia vastaan”.
Yksi syy on peli arkkipiispa Leon seuraajasta, homojen vaikeasta
asemasta kirkon sisällä, Moskovan patriarkaatin painostuksesta
”oiken uskon puolesta”, ja kirkon sisällä vaikuttavat
skandaalit sekä pappien erottamiset. Viime
vuosina huonot uutiset ovat seuranneet toisiaan. Mutta
mihin
suuntaan ortodoksit ovat menossa ja kuka heidät sinne johdattaa?
Mistä kirkko löytää uuden hengenmiehen Nikean metropoliitta
Johanneksen tapaan – ei
ainkaan piispa Arsenista, josta on tänä keväänä tehty
työsuojeluviranomaisille jo kaksi valitusta.
Pitäisikö kirkon uudistua ja millä tavalla? Millaisia ovat
maalaistaustaisten kepupiispojen keskinäiset kähinät? Alkoiko
kirkon alamäki siitä kun arkkipiispaksi valittiin kompromissina
Leo? Ja kuinka paljon peruuttamatonta pahaa metropoliitta Ambrosius sai aikaan sen jälkeen kun
hän lähti Valamosta? Mm.
näitä asioita pohdin tässä kirjassa ja sen lisäksi sitä,
pitäisi piispoiksi päästä naimisissa olevia miehiä? Entä miten
homoja oikeasti kohdellaan kirkossa? Tai miten syvältä Valamon
luostarin sotkut sekä ikävä julkisuus, isä-Mitro, Hämeenlinnan
seurakunnan kavallus, Kotkan seurakunnan vuosikausia jatkunut piina,
sekä Iisalmen seurakunnan oikeudenkäynnit ovat vahingoittaneet
kirkkoa? Mutta mikä tärkeintä: yritän myös etsiä kaiken tämän
keskeltä ortodoksiuskon oikeaa olemusta ja uskon kadonnutta henkeä,
jos sellaisia on edes koskaan ollut olemassa. Se
onkin
toki hyvä kysymys: onko koskaan ollut mitään autenttista ja aitoa
ortodoksisuutta (tai mitään muutakaan uskontoa)?
Julkaisut:
1997 artikkeli "Pieni kulttuurikirja - juhlateos suomalaiselle kulttuurille ja luovuudelle (Otava 1997) ISBN:951-1-14922-9 2011 Minun Loviisani - Mitt Lovisa ISBN: 978-952-675-13-06 2011 Homorunoja ISBN: 978-952-675-13-20 2011 Pitkä Ajo - Rauni Mollbergista : Jorma Savikko (toim.) ISBN: 978-952-675-13-44 2012 Paavo on kova jätkä ISBN: 978-952-675-13-512012
2018
Homolulu in english: short queer stories ISBN:978-952-6668-23-9
2019
Kohti korkeuksia – Jumalaa lähellä: ortodoksiesseitä
ISBN:978.952-6668-23-9
2019
Jan Blomstedt Tilaa mielikivitukselle (toim. Harald Olausen)
ISBN:978-952-6668-24-6
2019
Timo Airaksinen Markiisi de Sade tänään (toim. Harald Olausen)
ISBN:978-952-6668-18-5
2019 Päättyneitä tarinoita; queernovelleja II ISBN: 978-952-6668-07-09
2019 Ended Stories-queernovelles II ISBN:978-952-6668-42-0 2020 Querelle-skandaali eli hegemoniataistelu HLBTQ-tähtitaivaan alla ISBN:978-952-6668-37-6 2020 O`Gay-queernovelleja III ISBN:976-952-6668-36-3
2020
Norjalaisesseet ISBN: 978-952-6668-39-0
2020 Digivallila.com-uudenlaisen kulttuurijournalismin foorumi ISBN:978-952-6668-43-7 2020 Mikkeli mustavalkokuvakirja ISBN: 978-952-6668-42-0 |
Apurahat:
1981 Kansan Sivistysrahaston V. Tannerin rahastosta osuuskauppa-aiheiseen tutkielmaan 1000
1994 Journalistisen kulttuurin edistämissäätiö 2000 runokurssiin Oriveden opistolla
2010
Loviisan kaupunki Minun Loviisa-Mitt Lovisa-kirjan kirjoittamiseen
100 euroa
2011
Kotkan kaupunki norjalaisista kertovan televisiokäsikirjoituksen
kirjoittamiseen 1000 euroa
2012
Kirjastoapurahalautakunta kirjoittamiseen 2000 euroa
2014
Suomalais-ruotsalainen kulttuurirahasto haastattelumatkoihin
Pohjois-Ruotsissa 850 euroa
2017
Pohjanmaan taidetoimikunta kirjojen tekemiseen 2000 euroa
2018
Uuden Suomettaren säätiö mediaesseitä-kirjan kirjoittamiseen 750
euroa
2018
Lahden kaupungin kulttuuritoimi kirjoittamiseen 1200 euroa
2018
Kirjastoapurahalautakunta avustus 2000 euroa
2019 Kulturfonden för Finland och Norge 1500 euro för att utge essäsamling "Norskässäer"
2019 Journalistisen kulttuurin edistämissäätiö 3000 euroa Querelle-festivaaleista kertovaan kirjaan
2020 StoraEnso tutkimiseen Elinkienoelämän keskusarkistossa Elkassa Mikkelissä 500 euroa
2020 Taiteen edistämiskeskus TAIKE 1,5 kuukauden työskentelyapura 3000 euroa digivallilan kehittä.
3020 Svenska Kulturfonden: vistelsestipendium till S:t Petersburg under tiden 1.10-31.12. 6000
euroJournalistisen kulttuurin edistämissäätiö on myöntänyt sinulle 3 000,00 € apurahan tutkimustyöhön Quorelle-festivaalista kertovaan kirjaan. Onnea! |
Harald
Olausen’s, the Fenno-Norwegian writer’s, extraordinary selection
of queer short stories, originally written in Finnish. With this
letter you will find enclosed a pdf containing a choice of
translations into English, just to give you a taste of Olausen’s
unabashed style and the everyday topics he deals with. You may wonder
how to obtain more of his prose, or just how you might share this
limited reading experience with a larger public. If so, the author
gladly welcomes you to contact him directly and promises to treat you
kindly and respectfully, whatever questions you may have in mind.
Harald Olausen, born in 1962, lives in Finland but is certainly not a
True Finn, having part of his roots in Norway and – well, nowhere.
Where do ideas come from? If one should choose between earth and the
heaven of ideas, Olausen would be likely to bet on the latter source.
His outsiderism, together with a never-concealed identity as
gay-writer, gives Olausen a distance to the scenes of ordinary life
in Helsinki, just to mention one magic place. Here’s a queer look
at the world... For a long time Harald earned his living as
journalist and was fired a few times. Fortunately, he had cultivated
his literary skills (and his ear for gossip) during his entire media
career, and could thus come down like a cat and continue his path as
independent poet and prose writer. With Homolulu he has finally
gained some success in Finland.
Kansallisella
nähtiin Dostojevski-sekamelska
Suomalainen teatteri on omituinen juttu: mitä vain esitetään, katsomot ovat täynnä. Ohjaajat sorvaavat näytelmiä, jotka ovat enemmän showta ja revyytä kuin draamaa. Tunnettu on tutkija kriitikko Harold Bloomin neuvo: löydä ensin Shakespeare itsestäsi ja anna sitten Shakespearen löytää sinut. Entä miten tänään löydetään Dostojevski? Kansallisessa on jo pitkään uskottu samaan vieraannuttavan postbrechtiläiseen kaavaan, joka ulkoistaa kontaktin katsojan ja esityksen väillä. Kansallisteatterin Dostojevskin Karamazovin veljekset eivalitettavasti ollut poikkeus säännöstä. Kansallisen Karamazov oli hajanainen, meluisa, keskittymiskyvytön eikä juuri jaksanut kiinnostaa. Se ei tarjonnut odottavalle katsojalle kuin vanhastaan tuttuja fraaseja ja pateettista, sohivaa ylinäyttelemistä muodon syödessä sisällön ilmeisen hyvistä aikeista huolimatta. Dramaturgia oli "jäljittelevää" kvasirock-henkistä, katurunoususkottavuus taas jotain miinus kolme potenssiin Arto Mellerin ja Jukka Asikaisen Pete Q. Kohtaukset oli pilkottu väärällä tavalla ja esityksen punainen lanka oli pahasti kadoksissa. Mikä sitten oli esityksen sanoma? Kaikkia pitää ja täytyy rakastaa kaikesta huolimatta! Voiko enempää ymmärtää Dostojevskia väärin ja näyttää sen latteammin? Kovan rähinän ja meuhkaamisen keskeltä kun ei tullut vastaan kunnon tunnekoukkuja kuin pari kertaa. Jos tulkinta olisi kurkottanut edes hieman yli totutun, Zozima olisi voinut edustaa itse paholaista asettaessaan ihmisyyden riman niin korkealle, ettei siihen kukaan yllä vaan tekee mieluummin rikoksen, murhaa ja tappaa sen jälkeen itsensä. Entä Ivan Karamazovin paholainen? Miten sen olisi voinut nähdä suhteessa Zoziman petolliseen maailmanrakkauden runoiluun, Dostojevski-paradokseja etsiäkseni? Seela Sellan ja Hannu-Pekka Björkmanin dialogit palauttivat hetkittäin uskon teatteriin ja siihen, että tekijät antavat katsojan itsensä keksiä näkemänsä merkitykset ja vapaasti oivaltaa mistä on kysymys siitäkin huolimatta, että dramaturginen sillisalaatti oli tehosiivonnut ne tekotaiteellisen oleilun ja pimpelipompelimusiikin kompostikasaan. Karamazovissa näyttämöllä riehuu päättömästi muista erillään ja toisiinsa vailla kontaktia oleva nuoriso hosumassa ja elehtimässä ilman käsitettävää yhteyttä aiheeseen.Onkohan fragmenttisuudessa menty liian pitkälle?Fragmentaarisuus toimii yleensä hyvin yhdessä jonkin kokoavan tekijän (teeman, tunnelman, romaanin hengen) kanssa. Miten tässä? Huonosti. Totta, romaania on vaikea esittää näyttämöllä eheänä realismina. Dostojevskin teokset tarvitsevat yleensä aikaa ja tilaa, etenkin hidastuksia nopeatempoisten ja yli aikain vievien jaksojen väliin. Mutta jos kokonaisuus on vain "menoa", eikä katsoja saa rauhaa eläytyä, se ei toimi. Vika on pikemmin fragmentoinnin rytmityksessä tai sen puutteessa; kiirehditään liikaa ja hukataan teoksen "hidas ajattelu", tekemällä kaikesta nopeaa uutisvirtaa. "Jumala kadoksissa - etsinnät käynnissä!" Joihinkin dialogeihin olisi pitänyt satsata enemmän ja uutistulvaan vähemmän. Dialogi ei kestä liikaa kiihkoilua. Jos näyttelijöiden veri kuumenee liikaa, katsojien veri vastaavasti viilenee. Ja tarkoitus on kai koota kekäleet katsojan pään päälle? Vain suurinkvisiittori-kohtaus oli hieman omaleimainen, ainoa mielenkiintoinen kohtaus, mutta esipuheet ja turha hölötys pilasivat suurimman osan näytelmästä. Kansallisen näyttämöllinen sekamelska paljastaa selkeästi kaksi tärkeää ja ikävää ajankuvaa. Ensinnäkin koko teatteri, niin vanha kuin uusi, puhe ja musiikki, on kriisissä, ja erityisesti Suomen Kansallisteatterissa, jonka tylsät, "uutta katsojakuntaa havittelevat, television sekä klubi-iltojen kanssa kiivaasti taistelevat" esitykset eivät juuri eroa katsojan silmissä toisistaan. Toiseksi se kertoo epä-älyllisestä ajankuvasta ja puheteatterin rappiosta, missä kuva on selättänyt lopullisesti sanan. Teatterin uusi sukupolvi ei osaa eikä halua sitä käyttää, jos ylipäänsä tietää mitä sillä tehdään.Kyllä melkein nelituntisessa esityksessä aina aika ajoin kuuli ja koki jotain tuttua, jonka pystyi tunnistamaan Dostojevskiksi, mutta aivan liian harvoin.
Suomalainen teatteri on omituinen juttu: mitä vain esitetään, katsomot ovat täynnä. Ohjaajat sorvaavat näytelmiä, jotka ovat enemmän showta ja revyytä kuin draamaa. Tunnettu on tutkija kriitikko Harold Bloomin neuvo: löydä ensin Shakespeare itsestäsi ja anna sitten Shakespearen löytää sinut. Entä miten tänään löydetään Dostojevski? Kansallisessa on jo pitkään uskottu samaan vieraannuttavan postbrechtiläiseen kaavaan, joka ulkoistaa kontaktin katsojan ja esityksen väillä. Kansallisteatterin Dostojevskin Karamazovin veljekset eivalitettavasti ollut poikkeus säännöstä. Kansallisen Karamazov oli hajanainen, meluisa, keskittymiskyvytön eikä juuri jaksanut kiinnostaa. Se ei tarjonnut odottavalle katsojalle kuin vanhastaan tuttuja fraaseja ja pateettista, sohivaa ylinäyttelemistä muodon syödessä sisällön ilmeisen hyvistä aikeista huolimatta. Dramaturgia oli "jäljittelevää" kvasirock-henkistä, katurunoususkottavuus taas jotain miinus kolme potenssiin Arto Mellerin ja Jukka Asikaisen Pete Q. Kohtaukset oli pilkottu väärällä tavalla ja esityksen punainen lanka oli pahasti kadoksissa. Mikä sitten oli esityksen sanoma? Kaikkia pitää ja täytyy rakastaa kaikesta huolimatta! Voiko enempää ymmärtää Dostojevskia väärin ja näyttää sen latteammin? Kovan rähinän ja meuhkaamisen keskeltä kun ei tullut vastaan kunnon tunnekoukkuja kuin pari kertaa. Jos tulkinta olisi kurkottanut edes hieman yli totutun, Zozima olisi voinut edustaa itse paholaista asettaessaan ihmisyyden riman niin korkealle, ettei siihen kukaan yllä vaan tekee mieluummin rikoksen, murhaa ja tappaa sen jälkeen itsensä. Entä Ivan Karamazovin paholainen? Miten sen olisi voinut nähdä suhteessa Zoziman petolliseen maailmanrakkauden runoiluun, Dostojevski-paradokseja etsiäkseni? Seela Sellan ja Hannu-Pekka Björkmanin dialogit palauttivat hetkittäin uskon teatteriin ja siihen, että tekijät antavat katsojan itsensä keksiä näkemänsä merkitykset ja vapaasti oivaltaa mistä on kysymys siitäkin huolimatta, että dramaturginen sillisalaatti oli tehosiivonnut ne tekotaiteellisen oleilun ja pimpelipompelimusiikin kompostikasaan. Karamazovissa näyttämöllä riehuu päättömästi muista erillään ja toisiinsa vailla kontaktia oleva nuoriso hosumassa ja elehtimässä ilman käsitettävää yhteyttä aiheeseen.Onkohan fragmenttisuudessa menty liian pitkälle?Fragmentaarisuus toimii yleensä hyvin yhdessä jonkin kokoavan tekijän (teeman, tunnelman, romaanin hengen) kanssa. Miten tässä? Huonosti. Totta, romaania on vaikea esittää näyttämöllä eheänä realismina. Dostojevskin teokset tarvitsevat yleensä aikaa ja tilaa, etenkin hidastuksia nopeatempoisten ja yli aikain vievien jaksojen väliin. Mutta jos kokonaisuus on vain "menoa", eikä katsoja saa rauhaa eläytyä, se ei toimi. Vika on pikemmin fragmentoinnin rytmityksessä tai sen puutteessa; kiirehditään liikaa ja hukataan teoksen "hidas ajattelu", tekemällä kaikesta nopeaa uutisvirtaa. "Jumala kadoksissa - etsinnät käynnissä!" Joihinkin dialogeihin olisi pitänyt satsata enemmän ja uutistulvaan vähemmän. Dialogi ei kestä liikaa kiihkoilua. Jos näyttelijöiden veri kuumenee liikaa, katsojien veri vastaavasti viilenee. Ja tarkoitus on kai koota kekäleet katsojan pään päälle? Vain suurinkvisiittori-kohtaus oli hieman omaleimainen, ainoa mielenkiintoinen kohtaus, mutta esipuheet ja turha hölötys pilasivat suurimman osan näytelmästä. Kansallisen näyttämöllinen sekamelska paljastaa selkeästi kaksi tärkeää ja ikävää ajankuvaa. Ensinnäkin koko teatteri, niin vanha kuin uusi, puhe ja musiikki, on kriisissä, ja erityisesti Suomen Kansallisteatterissa, jonka tylsät, "uutta katsojakuntaa havittelevat, television sekä klubi-iltojen kanssa kiivaasti taistelevat" esitykset eivät juuri eroa katsojan silmissä toisistaan. Toiseksi se kertoo epä-älyllisestä ajankuvasta ja puheteatterin rappiosta, missä kuva on selättänyt lopullisesti sanan. Teatterin uusi sukupolvi ei osaa eikä halua sitä käyttää, jos ylipäänsä tietää mitä sillä tehdään.Kyllä melkein nelituntisessa esityksessä aina aika ajoin kuuli ja koki jotain tuttua, jonka pystyi tunnistamaan Dostojevskiksi, mutta aivan liian harvoin.
ISBN:
978-952-6668-17-8
Homolulu
– Queer Short Stories is a collection of 30 stories about the
ordinary life of ordinary queer folks in Finland. Harald Olausen
writes in Finnish, Swedish and English and in 2015, his poem
collection Gay Poems got nominated for the Stonewall Book Award in
two different categories. The award is considered the Nobel Prize in
Literature of the gay scene. His first book of queer-themed short
stories, Egyptin prinssi ja muita homonovelleja (“The Prince of
Egypt and other gay short stories”) (2012), was praised by one
critic as an unashamed tribute to the desires of the flesh and a
grueling trip into the delightfully twisted spiritual life of a man
who has borne the load of being different for his entire life: “The
stories in this work are wide-ranging and deliberately lewd. The
length of the sentences and the tightness of their layout makes the
reader run out of breath at first. Attentive reading, however,
reveals that this jungle of words holds an incredible amount of
secret wisdom and references to other works. It is marvellous that a
book such as this has been written.” Another critic found the book
to contain several clever points about the problems of current norms.
Olausen’s literary gifts that first shone in the Finnish edition of
Gay Poems (2011) flashed small lights with which to find hidden
pearls: “Small, incredibly beautiful flashes of human destinies in
the grip of homoerotic feelings, reminding more of prose poetry than
short stories – they show that Olausen has much to give as an
artist who follows his own way. ”Lagenheit der Sprache.“ Olausens zweites Buch erinnert an Jack Keruaqs Stil. Olausens Queerliteratur ist mutig und schamlos orgiastisch. Die Stories sind oft hemmungslos und ausufernd, gleichzeitig auch aufgeklärt und philosophisch.“ ...seine erste Queernovel „Prinz von Ägypten und andere Homogeschichten“ (Kulttuuriklubi 2012), sind verrucht und eine lange harte Reise ins komische Seelenleben eines Mannes. Die harte Last eines anderen Lebens…Diese Kurzgeschichten sind absichtlich unanständig. Man liest atemlos seine langen aber kompakten Sätze. Wenn man sich einlässt findet man in diesem Wortdschungel doch eine Unmenge Weisheit und Verweise auf Weltliteratur. Es ist großartig dass man so ein Buch geschrieben hat.“ ...man findet viele scharfe kritikpunkte über die Probleme in unseren existierenden Normen. Olausens literarisches Talent glänzte schon in seiner „Homopoesie“ (Kulttuuriklubi 2011):..Feine, wunderschöne Perlen der Queerliteratur, mehr Prosa als Shortstories, über Menschenschicksale der Homoerotik zeigen dass Olausen seinen ureigenen schriftstellerischen Weg geht und viel, sehr viel zu geben hat.“
Hello
Harald, Thank
you for reaching out about your book Ended
Stories - queernovels II.
To submit, please reply to this email with a PDF of the book, and
send one print copy to the Hawaii address listed below. I have also
included the information verification form, which can be returned
either electronically or by mail. Thank you, Dontaná
McPherson-Joseph, Chair2020 Stonewall Barbara Gittings Literature
Award Committee. 2020
Stonewall Book Awards - Barbara Gittings Literature Award. Adult
novels, short stories, poetry, drama/plays, etc. Author and
Publication Information Verification. Please complete the following
information for each submitted title that relates to gay, lesbian,
bisexual, and transgender themes; shows exceptional merit; and is
published during the 2019 calendar year. Submission does not indicate
that the book has been nominated for Stonewall awards/honor books.
Book Title: ENDED
STORIES (Harald Olausen). Imprint/Publisher:
www.kulttuuriklubi.com.
Publication
Date 5.10.2019
at the Book Fair in Turku Finland. Only
works published in English between January 1, 2019 and December 31,
2019 are eligible. Reprints of previously published books are
ineligible unless they are substantially changed and thus considered
new editions. English translations of foreign-language books are
eligible. ISBN:978-952-6668-42-0.
|
Vuodelta 2012 Turussa kirjoitettu "vasemmistohomojen" kuvaus. |
Myös tämä kirjoitus löytyy kirjasta. |
”Onneksi
Olkoon! En voi kun yhtyä Antu Soraisen sanoihin, olet kirjoittanut
mestariteoksen. Kauniin runollista ja ”hermanhessemäistä”
yksinäisyyttä ja alakuloa. Hienosti kuvattu sen maailman varjot,
josta olet itsekin saanut osasi. Sinusta kuullaan vielä. Olen
sinusta ylpeä!”
”Harald
Birger Olausen and the concepts of levelheadedness, crystal clear
classical realism, factually acknowledging literature and political
awareness form an absolute opposite for that equally political agreed
upon irrationality that found a faithful coordinate point in Turku
and its supposedly radical publishing house Savukeidas. […] But
Olausen shows that the ability to write, rhythm, sentence, awareness
of textuality are all secondary levels the richness of which become
of significance only after the primary level has been reached. And
this level is a point of view, a perspective from which the world
appears as soft and bare, aching to be cut and set in state by
incisive dichotomy. The resolution, the precision of incision is what
Harald's levelheadedness is about. And this levelheadedness is
accomplished by doing the opposite of what the escapist LSD-hippie
depraved of all creativity would do. Thus we arrive at this here
station where from the big roll of the world's thinnest silk paper
begins to unroll. The language acquires wealth, its momentum, from
its incisiveness, from the contact established with reality, surface
for vivisection, and it is here that the languages constructions find
stable basis. This surface and basis cannot be established from
inside a foggy plastic tube that glides right through the organs and
organizations of life, from inside a cultural exoskeleton not
unlike a Japanese tourist buss. Rather a culture phrases and images
of which remind us of the fact that the scratches and scrapings
inside a culvert pipe are down to earth.”
”Finskan
är vacker och poetisk. Kunde man inte under hösten och vinter undgå
att följa med den intensiva debatt som Olausen i sambandet med
församlingsvalet piskade upp fr.a Loviisan Sanomat och alla de
ringeffekter det hade. Att den debatten, och de olustkänslor den
gav, delvis fungerat som inspirationskälla ät uppenbart, och
Olausen erkänner det också öppet. Mot den backrunden är
resultatet överaraskande postivit, både vad gäller budskapet och
valet av intervjupersoner.”
”Tarkoitus
lienee ollut, että kertojan äänestä on jätetty kaikki
epäoleellinen pois: kirjalliset tehokeinot on riisuttu. Olausenin
runot ovat yhtä alastomia kuin vessojen seiniin kirjoitetut
parahdukset. Kun kirjallinen osaaminen on karsittu minimiin,
jää jäljelle vain sisältö. Homorunojen dramatiikka syntyy
jatkuvasta saamisesta, ottamisesta ja petetyksi tulemisesta.
Toivottavasti Olausen vetää vain ohuet siivut homorakkauden
maailmasta. Seksuaalivähemmistöille tällainen teos on aina tapaus,
joten pisteet kirjoittajalle siitä, miten hän on pannut itsensä
likoon. Norjasta Kotkaan palannut Olausen on tuonut täkäläiseen
kirjoituskulttuuriin raikkaan vuonotuulahduksen. Provinssikaupungin
heteroumpiossa tällaisen kirjan tekijänä esiintyminen vaatii kovaa
luonnetta.”
”Kotkannorjalaiseen
rappeutuneeseen ja raiteiltaan suistuneeseen sukuun kotkassa 1962
syntynyt Harald kasvoi lastenkodeissa ja kierteli ympäri maailmaa
alati vaihtuvien kasvattivanhempiensa, mm,
venäläisemigranttitaustaisen konepäällikkö-perheen kanssa.
Levoton Harald asui, opiskeli ja työskenteli nuorena kaikissa
pohjoismaissa, Norjassa, Tanskassa ja Ruotsissa. Suomeen palattuaan
Harald työskenteli mm. toimittajana eri medioissa, puheiden
kirjoittajana, mainostoimistossa ja tiedotustöissä. Hän alkoi
kirjoittaa vakavasti 90-luvulla, kun hänen juttujaan kuunnellut
kirjailija Rosa Liksom julisti hänet Suomen Jean Genetiksi.
Homorunoja on hänen toinen teoksensa.”
”Olausenin
runokokoelman runot ovat ulkoasultaan suhteellisen yksinkertaisia,
joten Homorunoja lukiessa ei tarvitse olla kokenut runojen ystävä,
jotta näitä pystyisi ymmärtämään ja tulkitsemaan. Useimmissa
runoissa puhujana on kokija itse, joka keskeislyriikan tapaan pohtii
omia ajatuksiaan ja tarkastelee omaa seksuaalisuuttaan. Äänteellinen
kuviointi on myös vähäistä. Olausenin runokokoelman runot ovat
suurin osa vapaamittaisia runoja, joissa ei ole selkeitä säekaavoja
sekä säkeitten pituuksissa on myös huomattavaa vaihtelua. Suurin
osa runoista on balladeja, joissa aiheena on ihastus vailla
vastarakkautta. Myös proosarunoutta löytyy paljon. Homorunoja
runokokoelman keskeisimmät teemat ovat rakkaus, intohimo sekä oman
homouden pohtiminen. Näistä jokainen on esillä suhteellisen
paljon, ja joissakin runoissa jopa samaan aikaan. Runojen puhujat
jakautuvat kahteen, joko ulkopuoliseen- tai minäpuhujaan.
Minäpuhujan kohdalla runojen puhuja on aina homoseksuaali joka
kertoo tapahtumista ja mietteistään hyvin henkilökohtaisesti. Yksi
teema, jonka voi myös nostaa esille, on homojen syrjintä ja itse
homojen suhtautuminen tähän. Runossa "Ole hiljaa ja pane vain"
aiheena on epämiellyttävä suhde, josta ei löydy enää muuta,
kuin seksiä. Runon puhujana on siis suhteessa oleva mies, joka
melkein vihaa kumppaniaan. Kielikuvat ja rytmit ovat sivuutettu tästä
runosta kokonaan, mutta sen sijaan äänteellistä kuviointia löytyy.
"Olet täysi paskiainen. Tiedät sen itsekin. [--] Valehtelisin
jos sanoisin, että tämä on helppo juttu, ja kaikki päättyy
hyvin". Tästä runon pätkästä voimme havaita pientä riimien
käyttöä. Kuten jo mainitsin, suurin osa runokokoelman runoista
ollaan jätetty kielikuvien ja symbolien käytössä turhankin
vähäisiksi. Olausenin Homorunoja runokokoelman voidaan myös täten
luokitella osaksi kertomakirjallisuuteen.”
”Jorma
Savikko: Pitkä ajo. Henkilökuva elokuvaohjaaja Rauni Mollbergista
[The Long Run. A Portrait of the Film Director Rauni Mollberg].
Edited by Harald Birger Olausen. Kulttuuriklubi, 2012. Rauni Mollberg
(1929-2007) was a prominent Finnish actor and director with three
remarkable careers: in the theatre, in television, and in the cinema.
This is the first book on him as an artist, written by Mollberg's
lifelong friend and collaborator Jorma Savikko (1926-2010) as a work
commissioned by Mollberg himself. The book was finished in 1994 as
Mollberg was making his final film, but then Mollberg turned his back
on the project and banned its publication, although it is a sober,
balanced, and positive study. Now it has finally been published, in a
virtually self-published edition by Harald Birger Olausen, in hard
cover. It is an original, well-written book full of little-known
facts. - So far the only books on Mollberg have been by his daughter
Eira Mollberg, who portrays her father as a monster.”
”Olausenin
toisesta kaunokirjallisesta teoksesta tulee mieleen kaksi
kirjallisuuden merkkihenkilöä: Jack Kerouack (1922-1969) ja Toivo
Pekkanen (1902-1957). Aloitetaan Jackista. Kerouack kirjoitti
kulttiteoksensa Matkalla (On the road) 20 vuorokaudessa. Kerouack
käytti oikeita nimiä ja vyörytti attribuutteja. Kirjassa ei ollut
yhtään lukua, vaan se oli yhtä pötköä. Pekkasen kuolinvuonna
julkaistu versio toimitettiin julkisuuteen kolmannes lyhyempänä,
nimet muutettuna. Näin olisi kannattanut tehdä Olausenin
kirjallekin. Paavo on kova jätkä -teos (256 sivua kahdelle
palstalle painettuna) on uuvuttava lukuharjoitus. Ei ole
kohteliaisuus, kun sanon, että tämä on ensimmäinen kirja, jota
lukiessa on pyörryttänyt. Varmaa
on,
että moni kirjassa mainittu kotkalainen saa
hengenahdistuskohtauksia. Olausen on pudotellut ideologisen
vyörytyksen väliin unenomaisia yksityiskohtia, joissa joko omilla
nimillään tai selvästi muuten tunnistettavat kotkalaiset tekevät
toimia, joiden perusteet haetaan syvältä mustasta unesta. Henkilön
julkisuuden asteella ei näytä tässä kirjassa olevan väliä.
Olausen myös lainaa sähköposteja, lehtiuutisia ja juoruja karkeaan
tapaan lainaussäännöistä piittaamatta. On mahdotonta sanoa,
ovatko lainaukset totta vai romaanihenkilön unta. Tyyli on hävytön.
Vaikka Olausenin vyörytyksessä on siis anarkistinen, Kerouackin
beat-sukupolven vimma, se on myös aikalaisteos, joka tarkastelee
toisesta päästä sitä yhteiskunnallista kehityskaarta, jonka
alkupään kuvauksessa Toivo Pekkanen kunnostautui 1930- ja
1950-luvulla. Toivo
Pekkasen
pääteokset Lapsuuteni ja Tehtaan varjossa edustivat sitä
työväestön ihannetta, johon sosialidemokraattinen liike on
rakentunut. Hyvinvointi, tasa-arvo, yksilöllisyys, sivistystahto ja
älyllinen harkinta olivat Pekkasen fantasia, jonka kasvattama
sukupolvi on Olausenin tähtäyksessä muuttunut irvikuvakseen.
Pääosassa on Samuel Oinon tapainen täydellisyys nimeltä
Ihmejäppinen, joka käy Kotkassa epätoivoista taistelua
demaripuolueen arkikoneistoa vastaan. Tämä taistelu punotaan osaksi
suomalaisen politiikan nykykuvaa, jossa aatteet ja inhimillisyys on
alistettu talouskasvun ikeeseen: rikkaat rikastuvat, köyhät
köyhtyvät! Eikä tässä vielä kaikki, sillä tilannetta kuvatessa
Olausen referoi suurin piirtein kaikki maailmankirjallisuuden
merkkiteokset Aristoteleen ajoista lähtien. Vähempikin olisi
riittänyt.”
-Matti Tieaho 2.3.2012 Kymen sanomissa
”http://www.kymensanomat.fi/Online/2012/03/15/Kotkan
kirjasto ei huoli törkykirjaa/2012313107079/4 Kotkan kirjasto ei
huoli törkykirjaa 15.3.2012 21:00” Kotkan kaupunginkirjasto ei
hanki lainausosastolle Harald Birger Olausenin uutta kirjaa. Kirja,
jonka pitkä nimi on ”Paavo on kova jätkä: Timo Nevarannan uni
poliittisesta pelastajasta” ilmestyi alkuvuodesta Kulttuuriklubin
kustantamana. Kotkan kirjaston aikuistenosaston johtaja Anne Ruonala
kertoo, että aiheeltaan paikallinen Paavo on kova jätkä hankitaan
kyllä kirjaston Kotka-kokoelmaan. Lainausosastolle sitä ei haluta
kirjan törkeyden takia. Ruonalan mukaan siinä käsitellään
tunnistettavia henkilöitä alatyylisesti. Hänen mielestään
verovaroja ei ole syytä käyttää mihin tahansa. Muuta
kotkalaistaustaisen Olausenin tuotantoa kirjastossa on (Demarit ei
kestä hölmöilyään. Oikein terävää tekstiä herra Postista ja
muista kähmijöistä.. Herää kysymys, että mitähän muuta
salattavaa ja epämiellyttävää siellä "Kotka-kokoelmassa"
oikein on? Että oikein lukkojen takana täytyy pitää. Jos haluaa
tutustua kokoelmaan, pitää varmaan esittää SDP:n jäsenkirja.
Muutenhan rahvas saisi tietää liikaa. Onko "Kotka-kokoelman"
ovella nauhoittava videovalvonta, jotta kokoelmasta kiinnostuneet
vastavallankumoukselliset imperialistiset ainekset saadaan
identifioitua tarkasti? Salaaminen on parasta mainosta).”
- Suomi24.fi. Kirjastonhoitaja 16.3.2012
”Kotkannorjalaisen
kirjailijan teos ”Egyptin prinssi ja muita homonovelleja” on
yhtäältä häpeilemätön lihan himon ylistys. Toisaalta se on
rankka matka koko elämänsä erilaisuuden taakkaa kantaneen miehen
mukavasti vinksahtaneeseen sielunelämään. Teokset tarinat ovat
laajoja ja tarkoitushakuisen riettaita. Tavallista lukijaa
hengästyttää lauseiden pituus ja asettelun tiiviys. Kiivastahtinen
kirja räjäyttää lukijansa silmille mitä erilaisimpia
homokohtaloita konekivääritulen lailla. Tarkalla lukemisen
veitsenterällä leikaten sanaviidakosta löytyy kuitenkin uskomaton
määrä salaviisautta ja viitteitä muihin teoksiin. Olausen haluaa
ilmeisesti tällä viittausten rumputulella osoittaa, että homoutta
ei ”pääse pakoon” missään. On hienoa, että tällainen kirja
on kirjoitettu. Teoksella näytetään todeksi se, että homous ei
ole pelkästään karvaisia setiä ähisemässä kerrostalolähiön
porttikongeissa, vaan kahden aikuisen ihmisen välistä tervettä
rakkautta. Itse näen kirjan myös huutona tasa-arvon puolesta. Miksi
kirjastossa löytyy hyllymetreittäin heteroeroottista lukemistoa ja
homoille on nyt vain tämä yksi? Olisiko tämä rujonkaunis teos
alkusysäys sukupuolineutraaliudelle myös eroottisen kirjallisuuden
saralla?”
Ilari
Koivunen, a literature critic wrote in the fall of 2012 after the
publication of Harald`s book “The Prince and other Gay stories”
that the book was, on the other hand, a plain shameless exaltation of
lewdness and carnal desire, but on the other, a harsh journey to the
pleasantly twisted soul scape of a man who has carried the burden of
being an outsider all his life: “The
stories are intentionally lewd. An ordinary reader will have to
struggle to catch his breath with the extremely long sentences and
the density of the layout. With the pace and accuracy of a machine
gun the book spits out gay fates of all colors and inclinations. When
reading close with a razor sharp eye you can find from this jungle of
words an unbelievable amount of hidden wisdom and intertextual
references. It seems that with his rapid fire of references Olausen
is trying to make sure that the gayness infiltrated in everything
can't be passed unnoticed.”It is apparent that Koivunen liked the
idea of such a book. He thought that the book successfully argued the
fact that gayness is not just hirsute old drabs fumbling in the foul
smelling darkness of apartment building corridors, but also healthy
love between two adults. Koivunen also asked whether this hideously
beautiful book could also be the start for a gender neutral erotic
literature, in libraries and bookstores, as an equal addition to the
millions of shelf-kilometers of heterosexual erotics and love
stories. Yes, Ilari Harald`s books are a sequel in a series of
gay-avalanches and landslides, and, all at once, an ejaculation on
its own but an addition to the canon of pre-existing gay literature
nonetheless.
www.kulttuuriklubi.com
Första
gången mitt i vintern i Umeå. Och ensam som alltid, kände mig som
en Burgundisk Chardonnay druva, förstklassigt kanderad av hertiginna
av Västerbotten. Efter en natt såg jag precis ut som
gatukonstens döda gud, Basquiat, som sades äta upp den andres
ansikte med sina genomborrande ögon. Inte av mig heller blev vanliga
minnen kvar. Jag levde mitt liv som musik. Jag sov i den. Jag åt av
den och tillsatte i den allt vad som föll mig in: mina
fantasivänners goda dåd och från vinden tagna älskades namn. Jag
kände mig som en gud och låtsades vara hemma från himlen, och till
slut återvände jag dit för att dö, för att som död kunna leva
ett bättre liv än här på jorden som den lägsta av de
lägststående maskarna, underkastad andras barmhärtighet, trots att
min skönhet, som strålade ur mitt vackert formade och glada
ansikte, i sin sällsynthet var ren och oskyldig. Men sen vaknade jag
i Umeå vandrarhem och det var iskallt ute. Kanske var jag alltid den
samme levande döda i mötet med den föränderliga Basquiat, tänkte
jag nästa dag på järnvägsstation när jag i månljuset tittade på
en musicerande tiggarpojke just när tåget satts i rörelse, utan
att alls inse att det var min egen spegelbild från forntiden som
fallit glömska, jag såg av det liv jag egentligen levde bakom den
dimridå som hade fördunklat min syn så drastiskt att jag inte
visste vem jag var, varifrån jag kom och vart jag var på väg när
började med dethär allt…
|
www.kulttuuriklubi.com
Vid
årsskiftet flyttade journalisten och författaren, Harald Olausen
till Vasa. Han har fotat två , tjocka och svartvita, fotoböcker om
både vintriga Vasa och Umeå. "Vintriga Vasa"-boken har
545 sidor och "En vinternatt- och dag i Umeå" - boken 400
sidor. Båda böckerna är pocketböcker och gjorda på både finska
och svenska. Säljs också som e-bok på adlibris.com. Författaren
Harald Olausen säljer själv sina böcker på Vasa torg från början
av februari, onsdagar till lördagar mellan kl. 10.00-16.00. Den
kända bokhandeln, Gros, säljer även böckerna, både på finska
och svenska, under butikens öppethållstider.
|
Harald
Birger Olausen spends half of the year ”somewhere else” and half
of it in Finland. He is proud of both of his identities; as a citizen
of Kotka, a coastal town in southeastern Finland, and as a
Norweigian. Olausen studied history of ideas at a university and has
worked as an imago consultant, speech writer and a reporter, to name
of few. Tales from Tampere is his eighth novel. In addition to
writing, he has edited two books: as a biography of the Finnish movie
director, Rauni Mollberg, and a kotka centered childrend`s book "Hugo
Merellä" (Hugo at Sea), written by Heli Vähäsilta. Harald
Birger Olausen has also written articles to two other books, he is
also a playwright for both the stage and radio. His first book "Minun
Loviisani" (My Loviisa), was published in 2011, and it is a
satirical tale of the small-mindednes ans conspiring nature of people
of smalla town, written in "the spirit of Marcel Proust and
Alfred Hitchock. "The readers appreciated the beatiful use of
language, bubbling humor and the fresh way of expression of the book
to the point that it baecame a big succes. His poetic language,
exceptional frankness, challenging truthfulness and witty
intellectualism have been the source of many a praise. He knows how
to break the cliches and romantic myths from around us by using
humor, seeking truth, goodness an beaty with his writings. Olausen`s
work reflect his ability control every aspect of his writing; the
catchy rhythm, the flowing vocabulary, and both the internal and the
external wiewpoint of both the surroundings and the context. He
paints the world in astounding detail and offers his readers to see
even the slightest nuances through his words. The clarity he offers
brings sense and pleasure to the everyday crazines. Olausen uses his
stories to shed light into secret corners of the minds of everyday
Finns. He writes about the dream-like road that appears in between
the sighs an pauses, which leads into heavily guarded room, where all
your dreams come true. The idea of "Tales of Tampere" first
came to be during the spring of 2011, while Olausen was staying in
Turku. There he found out that stories how the people of Turku are
rigid, somber, impolite and very much full of themselves, were not
just the stereotypical badmouthing that is so common between
different towns and cities but a glimpse of the real nature of Turku.
He realized that even during a short visit, the natives managed to
make the visitors feel like he was not welcomed into the closeknit
circle of people of Turku, that he was constantly monitored, ignored
and even ridiculed by his host. The popular folk tales about how the
inhabitants of Tampere and Turku are like cats and dogs are still
going strong. Then again, the people of Turku cannot just let things
go, as they are still angry about how during the Great Fire of Turku
(in 1827), most of the men spent that particular weekend at the
Tampere Country Fair, chatting upp all the pretty maidens, instead of
being home, listening to the constant nagging. When Finns selected
Tampere as their favorite city in the spring of 2011, everyone in
Turku turned green with envy. They declared in a city - council
meeting shortly afterward that Turku will be the best town in Finland
the following year. This potrayed massive amounts of overconfidence,
as Turku is a town where smiling to starngers is a rare thing, and
still to them it seems that their victory would be of a landslide
nature. These kinds of declarations peeked Olausen`s intrest and he
decided to go and find out just what it is that made Tampere so much
more of a happy place than Turku. What he found out just in a few
days managed to suprise him completely. People he met were happy,
helpfull, kind, emphatic, had a great sense of humor, smiled a lot
and, most importantly, the stereotypical slowness of the people of
Häme Region was completely missing. "Tampere was like a
mountain spring after Turku, it shooted the wounds that the coldness
of the humanity that Turku represent caused, by being perhaps the
most pleasent place in the world. How ever, there are, as
always, some rotten eggs to the bunch; the tale of "You Against
a Hundred Grannies" proves tahat. Althoug, just to inform you,
dear people of Turku, even that situation was solved with humor,
Tampere style".”Tampere is no Heaven on Earth. There are as
many crooked politicians, overbearing government officials, greedy
merchants, selfish rich and always moaning poor people. On top of
that we have loads and loads of foreigners, just like everywhere else
in Finland. But still I think that this is maybe the best place in
the world, thanks to everyone living here in Tampere.” These words,
spoken by a marketplace-going granny, give an accurate description of
Tampere; especially, since she ends her tale with the words ”We’ll
see about that.” The people living in Tampere really do know, and
definitely want to laugh at themselves. Humor is the thing that keeps
everyone from succumbing to the burdens and somberness’ of life.
The commonly used expression,”We’ll see about that,” is one way
of trying to lighten up the conversation. It is a way of cast a silly
sliver of a doubt into the possibility for someone else to achieve,
sustain or accomplish something. With a single expression one can
even bring self doubt into the equation: ”We’ll see how that’ll
turn out.” These kinds of expressions are one of the reasons why
the Tampere dialect is so clever and so multifaceted, that anyone
without quick wits and a good sense of humor is going to feel like
the language itself has turned against them. In some sense the people
of Tampere might even seem a bit twisted, as they are able to turn
things and words in such a way that it takes a bit to see whether the
words of the message actually referred to a happy occasion, or
perhaps something serious. The guiding light through ”Tales from
Tampere” are just these kinds of personal experiences full of
emotions, or maybe the brief flashes of insight about the everyday
life and memories. In these stories bring out the internal aspect of
having Tampere in your heart. The whole concept is spiced up with a
hint of satire and loads of humor. These tales are also a travel
guide inside the heads of the people living in the Tampere region.
They are a mix of untold stories from and about the city, silenced
whispers of the ordinary men and women, forgotten memories from times
past and controversial histories of today; all served with good dose
of humor. The book is recommended reading for everyone who want to
maintain fun in their lives, and who do not want take the world too
seriously.
"Meikäläisyys
on täynnä fyysistä voimattomuutta ja henkistä saamattomuutta.
Henkinen tekosyy oman ilon lykkäämisestä muiden puolesta ja
hyväksi, jotta voisit osallistua itse turvallisesti tähän
menetykseen. Lopulta sitä vain leijailee taivaalle muistona muuttuen
yhdeksi niistä lukuisista silmiemme editse lipuvista
huomaamattomista pilvistä mitä taivas on täynnä."
www.kulttuuriklubi.com |
”Se
oli todellakin yksi kummallisen elämäni omituisimmista hetkistä.
Niin epätodellinen ja samalla tosi. Ihan kuin olisimme siirtyneet
ajassa parisataa vuotta taaksepäin tai johonkin
elämysmatkailuteoksen sisälle hengittämään vanhojen aikojen
pölyjä keuhkoihimme. Ihan kuin se kaikki mitä yhdessä
näimme ja koimme olisi ollut unta tai tässä tapauksessa
painajaisunta. Ja sitä pahensivat vielä sade, ukkonen ja salama”
Våra
riktiga nationalförfattare
Bögar
har varken fosterland eller modersmål. Det finns bara en stor ensam
ödemark, och hela tiden på denna problem- och stenbelagda resa en
sorgligt plågande vetskap om att du alltid i sista hand är ensam
och utanförstående inför allt som vimlar omkring dig och att du är
ett lätt byte för vem som helst med hatbegär. Du får fastspikas.
Överges. Vanhelgas. Mörbultas. Eller till och med mördas under
förmildrande omständigheter på denna ofattbara personliga
lidandens flykt, var vi är världsmedborgare som tvingats ut till de
yttre rälserna av undermedveten rädsla och skyggande för hat. På
denna flykt över jord och mark med fruktan i röven är vi
kringvandrande nomader, och hatade och diskriminerade och utstötta
människor, ingenstans välkomna, överallt betraktade som
icke-människor. Vi får aldrig det godkännande eller de rättigheter
till vårt liv, vilket andra människor naturligt garanteras i lagar
om födslorätt och som enligt rådande godkända seder generöst
erbjuds i rättvisans och människorättigheters namn. Därför är
det illusoriskt att göra misstaget att tro, som
idiotfjantlurendrejare som är fastspända vid sina egna politiska
syften gör, att nåt som helst lands heteron nånsin med vett och
vilja skulle låta oss vara i fred utan att blanda sig i våra vanor
och liv som vi lever dem. Därför utgörs vårt fosterland av
hopplöshetens källa. Vårt modersmål är förlorade viskningar och
en lågmäld klagosång om ouppfyllda önskningar sjungen på natten,
då de andra sover, och vi skyler vår längtan i stilla njutningars
flämtanden á la Walt Whitman, liksom alla andra, tidigare och
senare, stora lidande och plågade bögpoeter, vilka var tvungna,
liksom vi är, att försöka leva på andras villkor emot vår egen
vilja, för att klara av livet, och sen skriva om detta sålunda, att
heteron inte förstår vad det är frågan om, kliar sig inte direkt
i ögonen, kräver inte moraliska expressdomar för våra huvuden.
Och sen när nån av de stora, som Konstantin Kavafis, gör strålande
bögdikter, så översätts de inte eftersom hetero-översättaren
har blivit besvärad under läsningen av dem. Hur kan en högt ansedd
poet som Kavafis ha kunnat göra en så sentimental smörja, har han
kanske tänkt, och lämnat poetens bästa och mest drabbande dikter
opublicerade, dikter som världslitteraturens verkliga genier, Joseph
Brodsky och Marguerite Yourcenar, i sina odödliga verk lovprisat.
Nuförtiden kunde man mycket väl skriva en liten bög-dandyisk
skrift om Kavafis liv, men mycket väsentligare är, hur han i början
offentligt nedtystades och skymfades och hur han uppskrämd av det,
censurerade sig själv för att skydda sitt eget skinn, och lämnade
en stor mängd av sina dikter opublicerade, ur vilka skulle ha
framgått hans unika förmåga att tveka, sträva efter och beröras
av människans och tidens mirakulösa oberäknelighet, på så sätt
att han inte behövde berätta själva saken, utan på första
försöket nådde han till kärnan av varats osynliga men detaljrika
densitet, ur vilkas ironiska slag han fann en korsning av illusionen
och den föreställda verkligheten och därifrån vidare till livets
grundelement av tragiskt allvar och nyfiken nyckfullhet. Han var
intresserad av ynglingar och deras öden. Han var inte en för sin
tid typisk struntförnäm hycklare, eller nån gammalmodig
parnassoist som skulle ha förlorat sin förundran i begränsande
formaliteter eller tråkiga reglers krav, utan han koncentrerade sig
på sina intellektuella disciplinerade etiska ideal, representerande
i sina dikter den inre handlingens störande motsägelser som
historiska paradoxer, finnande i det mänskliga misstänkandets hål
”objektiva moment i subjektiva processer”, i vilkas
motsägelsefulla avfyranden han inte gick vilse i halvsanningars vaga
fällor, utan lyckades finkänsligt antyda till den ordinära läsaren
de aningar som syntes igenom hans välvilliga förståelse för
människans svagheter och misslyckanden, respekterande djärvheten
som godkände fakta. Att göra det vad man i svåra situationer fann
möjligt att göra, som i den berömda Silversmed-dikten, där
silversmeden skapat en bägare på vars mitt finns gestalten av en
naken ung yngling. Smeden ville skildra sina drömmars yngling i
vacker blomstring, trots att det var honom svårt ”för det hade
redan gått femton år sen, då ynglingen stupade i strid som
soldat”. Hans egna hemliga önskningar och lustar antyder Kavafis
lika finkänsligt, trots att hans riktiga jag förblir en gåta, som
i denna sköra dikt: ”Som de dödas vackra kroppar, som oföråldrade
sattes i en strålande grav med huvuden dekorerade med blommor och
fötterna med jasmin – sådana var våra begär, som ouppfyllda for
genom oss, utan att nånsin anlända till den söta njutningens natt,
eller morgonens lyster.” Just sådana här är våra verkliga
nationalförfattare, sköra observatörer av lättskrämd tystnad i
isande glömska, författare i vars gömmor av skatter ingen annan än
vi har en aning om.
www.kulttuuriklubi.com |
"I
dream that I'd meet you after all these years, and you'd still be the
same mischievous rascal you used to, long time ago when we met with
sparks in your eyes taking the piss on everyone and getting all
excited about everything and taking turns in playing first Robin Hood
then again the ferocious Hospodar of Onze Mille Verges. For these
I've left my door a little open for you. Every day I wait with
excitement are you going to surprise me or what's that just behind
the corner? You can't surely know, how I miss the times when we
wreaked havoc and fucked around so that we were the worst of the
neighborhood, of the century. I listen to my heart, It says I'd be
ready for a new adventure with you, but then I hear what happened to
you, that you are no longer, that you lost and suffered. You were
defiled; it's the way of the land, dragged through deepest mires, and
beaten up. Caged and killed. Every night you sneak into my dreams
just the way you was. And it's not a small thing. With that spark in
your eyes, face glowing with excitement, thw wind in your hair
smiling that all-conquering smile of yours just for me, and it was no
small thing, just so you all should know, and many would have paid
all their lives for that, like one did."
-Ilari
Koivunen 14.4.2013 Satakunnan työ
Harald
Birger Olausen's Prince of Egypt and other Gay-stories isn't,
despite its name, a collection of short stories but a bundle of
essays in which the writer dismantles his own frustrations concerning
the dominant forms of gay culture. Olausen makes it clear, rapidly,
that to him there's only one way to be a true gay, and that
true way, deviating from which is, of course, plain and simple wrong.
In this Olausen shares a lot with the Gay Shame movement. Olausen
describes himself as a kind of Prometheus-figure carrying the torch
of civilisation and thus lighting the way for those fumbling in the
dark. Among his numerous enemies there are, of course, society's
tories but also the evil LGBT-lesbians that have defined gayness as
something that should be recognised as a part of respectable society,
which it, accoring to Olausen, isn't. And he fights his enemies with
an extremely alienating text that isn't divided to sections nor
paragraphs and repeats itself far beyond congestion. He keeps
dropping names of philosophers and artists, and regularly misspells
them. The style seems to be seeking a powerful form of otherness, but
without success. The end result is an almost schizophrenic sense of
wavering between the extremes of inventiveness and vapidity. The
stylistic failures are a shame in that Olausen has managed to
incorporate many quite sharp observations about the problems of the
dominant norms. Also his literary talent, that shined in his
Gay-poems, is present, albeit momentarily, even in this surge
of chaos. If the reader is persistant enough and manages to wade
through the first 70 pages, which are dedicated to the bashing of
”the insatiable abbess” (he makes it no secret that he is
referring to one Pirkko Saisio here) or is smart enough to dismiss
the section, the pages beyond that do contain pearls; bits of
incredibly beautyful prose, or rather prose poems, that convey
flashes of human sentiment in the grip of homoerotic passion. These
bits show that Olausen has a lot to give, but not merely just because
of his angry gayness, that has become a norm in itself, but someone
who pioneers on his own path, that is, an artist.
-Tuomas
J.Harviainen Turun ylioppilaslehti 27.03.2013
”Homodekkari
homomurhista
on Kotkan-murteella kirjoitettu Jere-trilogian päätösosa. Lokakuun
2012 alussa valmistunut kulttuuriklubin kustantama teos on
kotkannorjalaistaustaisen Harald Birger Olausenin viides kirja.
Syksyllä 2011 ilmestyi Homorunoja,
jossa runouden keinoin tarkasteltu elämä ei ole porvarillista eikä
sovinnaistakaan. Suurennuslasin alla oli esimerkiksi jo monilta
unohtunut anonyymi puisto- ja käymäläkulttuuri. Keväällä
2012 ilmestyi Egyptin
prinssi ja muita homonovelleja.
Kirjassa on kuusikymmentä erilaista ja eripituista novellia, joista
suurin osa on yksisivuisia ns. minuuttinovelleja. Jere-trilogian
kolmatta teosta homokirjailija kuvaa Walt
Whitmanilaisen mieskaveruuden ylityssinfoniaksi.”
-ranneliike.net
10.10.2012
”Turkulainen
lastenkirjailija Heli Vähäsilta muutti pois Kotkasta jo 30 vuotta
sitten. Se ei estä sitä, että hänen kirjassaan Hugo merellä
Kotka on keskeinen kaupunki. Kirja kertoo Hugo-koirasta, joka
hortoilee Jamaikalta lähtevään kahvilla lastattuun laivaan, jonka
määräsatama on Kotka. Hugo tunkee kuononsa vaikeuksiin ja
seikkailuihin. Tarina on 20 vuotta vanha, ja Vähäsilta on kertonut
sitä jo aikuisille lapsilleen. Ratkaisevan sysäyksen
kirjailijanuralle antoi toinen kotkalaistaustainen kirjailija Harald
Birger Olausen (toim), jonka Vähäsilta tapasi Turun poliisiasemalla
ollessaan tekemässä rikosilmoitusta.”
-Kymen Sanomat 15.10.2012
”Suomalaisessa
nykykirjallisuudessa lyhytaikaiseksi -surullisen hahmon ritariksi
jäänyt poliittinen performanssitaiteilija Joonas Lohenoja kuoli
tapaturmaisesti kotonaan Kotkassa tiistaiyönä 17. joulukuuta
2013. Hän oli syntynyt niin ikään Kotkassa 9. huhtikuuta
1989. Lohenojalle tärkeää elämässä oli erilaisten tempausten,
yleisönosastokirjoitusten ja oman henkilökohtaisen minän peliin
heittäminen sekä pyrkimys innostaa kanssaihmisiään kapinaan
elämää kuristavia kahleita vastaan. Sanavapautta ei Lohenojan
mielestä ollut se, että kaikki sanovat suunnilleen samat asiat
samalla tavalla yhtä yllätyksettömästi, kuten Suomessa asian
laita hänestä aina oli ollut. Siksi Lohenoja kysyikin usein
kuuluisan italialaisen elokuvaohjaaja Pier Paolo Pasolinin
innoittamana. Kun kaikki korulauseet riisutaan, niin mitä jää
jäljelle. Nykyinen materialismin täyttämä maailmamme on lopulta
niin naurettava, että siinä kaikki on tekopyhää. Kirjoitin Joonas
Lohenoja – viimeinen mohikaani eli rähinäkommarin jalot
muistelmat äärioikeistoääliösosiaalidemokratian
mielikuvituksettomuudessa -kirjan vuonna 2012. Soitin eräänä
iltana Lohenojalle ja kysyin saisinko tehdä hänestä pienen
kirjan, joka olisi sokraattisen dialogin muotoon puettu hyvästijätti
vaarallisille mieltymyksille, lumoukselle ja viettelyksille Thomas
Mannin Taikavuoren Hans Castorpin innoittamana. Lohenojasta idea
oli mainio, ja niin ryhdyimme hommiin tavoitteenamme ärsyttää
kaikkea mahdollista. Hain esikuvaa 1000-luvun alkupuolelta Warnerius
Rouenilaisen satiirista Moriuht, missä kirjoittaja käsitteli
silloisia oppineita aiheita brutaalin ja ruumiintarpeidensa
tyydyttämisestä kiinnostuneen sankarin kautta. Päähenkilö
Moriuht oli runoilija, joka kokeili lähes kaikki kuolemansynnit, ja
eli huonoa elämää. Hän oli kirjallisesti räävitön.
Esitellessään huonoja runojaan hän asetti jatkuvasti ruumiillisen
ja hengellisen sekä toisiaan vastaan, että myös toisiinsa
oleellisesti kuuluviksi osiksi, missä kieli lankesi lihaan ja liha
kieleen. Myös Lohenoja oli painajaismainen irvikuva ja
eläimellisen karvainen antisankari öykkäröimässä ilman että
kysyi siihen lupaa nenäänsä nyrpistäviltä. Vastoinkäymisistä
huolimatta Lohenoja halusi omistaa elämänsä taistelulle
oikeudenmukaisuuden puolesta, vaikka hän tiesi hyvin, että ihminen
ajattelee vain itseään ja turmelee kaiken muun ympäriltään.
Lohenojan voima piili auktoriteetteja kunnioittamattomassa
romanttis-traagisessa byronilaisessa nykysankarissa, joka oli
lapsellisuuttaan kyvytön valheisiin ja kompromisseihin.
Lohenoja huomasi myös miten hajanainen, vainoharhainen ja
huumorintajuton nykyvasemmisto askarteli historiallisissa
ikuisuuskysymyksiä pyörittelevissä pilvilinnoissaan, ja ymmärsi
nykyiset vasemmistopoliitikot Andre Malrauxin romaanihenkilön tapaan
manikealaisiksi erotuksena intellektuelleista, joiden syvällisyys,
sävyt, asteet ja laatu olivat avaimia todellisen ajattelun
lähteille. Siksi Lohenoja valitsi omalaatuisen yhdistelmänsä
toimia eräänlaisena jeesushahmoisena katutaistelijana poliittisissa
performansseissaan, lyöden mieluummin päätään verille
konkreettisesti milloin mitäkin epäkohdakseen kokemaansa vastaan.”
-Harald
Olausen hs.fi/muistot
”Syy
siihen, miksi suppeahko prosentti ihmisistä on aina ollut
homoseksuaaleja, piillee syvällä esihistoriassa. Siitä ei ole
kirjallisia lähteitä eikä myöskään suullista perimätietoa ja
sitä on tutkittu yllättävän vähän. Asian oikeaa laitaa peittää
paitsi tietämättömyys, myös sosiaalinen tabu. Tämä on vuonna
1962 syntyneen norjalais-suomalaisen tekijän ensimmäinen romaani.
Hänellä on kirjailijan lahjoja, lukeneisuutta ja kiintoisia
erityistietoja. Aiemmin hän on julkaissut tästä aihepiiristä
kaksi englanninkielistä kirjaa. Kalevala-nimen lainaaminen
tunnustus- ja kehitysromaanille lienee nuorekasta yltiöpäisyyttä.
Ensi kesänä hän aikoo toimia Helsingin Esplanadin puistossa
katukauppiaana, teoksiaan kaupaksi tarjoten. Kirjassaan hän kuvaa
muun muassa joutumista psykiatrin tutkittavaksi työpaikan
säilyttämisen vuoksi. Kertomuksen keskeyttävät ajoittain
asiantuntevat kuvaukset napapiirin arktisesta luonnosta. Pidän
ratkaisua onnistuneena, romaaniin sopivana. Hän tuntee voimakasta
yhteenkuuluvuutta luontoon ja kestää tällä tavoin paremmin
uneliasta ja leipääntynyttä psykiatria. Samoin tekee lukija.
Toimiva ratkaisu on myös pohjoisen meänkielen käyttäminen osassa
kirjan muutakin kerrontaa. Mielenkiintoista ja toden tuntuista on
kirjan kuvaus kohtaamisesta nobel-kirjailija Dario Fo´n ja Franca
Ramen kanssa sivuilla 119-128, jossa nämä väittävät tunteneensa
Olausenin liikenneonnettomuudessa kuolleet taiteilijavanhemmat
(!). ”Oletpa sinä kasvanut”, on Ramen ensimmäinen
kommentti hänelle. Selvemmin fiktiivinen on lyhyt keskustelu
elokuvatähti Marcello Mastroiannin kanssa kirjan seuraavilla
sivuilla. Romaanin vinha vauhti hieman rauhoittuu loppua kohden
homoelämän ja homoyhteisön tasapainoiseksi kuvailuksi. Eräitä
näistä naamoista voisi pitää hyvänä seuranakin, mutta kaikista
niin ei tietenkään voi sanoa. Epäilemättä siis kirjailijuus
jatkuu, pelkkä homous sinänsä ei loputtoman ihmeellistä liene?”
-Riku
Räihä FK, Suomen Arvostelijain Liiton jäsen
The
Third Eye
by Camoo Rashedpoo is
just as enigmatic as the smile of the Sphinx that sometimes flashes
in the twilight of the alley of dark shadows and obscure dreams
-By
Harald Birger Olausen
”GO, my songs, to the lonely and the unsatisfied, Go also to the nerve-wracked, go to the enslaved-by-convention, Bear to them my contempt for their oppressors. Go as a great wave of cool water, Bear my contempt of oppressors. Speak against unconscious oppression, Speak against the tyranny of the unimaginative, Speak against bonds. Go to the bourgeois who is dying of her ennuis, Go to the women in suburbs. Go to the hideously wedded, Go to them whose failure is concealed, Go to the unluckily mated, Go to the bought wife, Go to the woman entailed. Go to those who have delicate lust, Go to those whose delicate desires are thwarted, Go like a blight upon the dulness of the world; Go with your edge against this, Strengthen the subtle cords, Bring confidence upon the algae and the tentacles of the soul. Go in a friendly manner, Go with an open speech. Be eager to find new evils and new good, Be against all forms of oppression. Go to those who are thickened with middle age, To those who have lost their interest. Go to the adolescent who are smothered in familyOh how hideous it is To see three generations of one house gathered together! It is like an old tree with shoots, And with some branches rotted and falling. Go out and defy opinion, Go against this vegetable bondage of the blood. Be against all sorts of mortmain.” To understand how The Third Eye by the Iranian movie director Camoo Rashedpoo tells the viewer an extremely direct and gimmick free story where his intense images laden with the invisible mysticism of every day life draw clear lines around the holes big enough for the human to fall through, and hit their carefully picked marks with biting chill without stooping much to pinpoint the guilty in these chains of events, you must read carefully the above poem by Ezra Pound and understand also the cinematic thinking of Rashedpoo, where the most important thing isn't what we are, but that we become everything possible, and that we always have to hold on to something, rather it be understanding, tolerance and empathy even if we have to live under the constant knowing of how humanity is divided into two classes, the first and second, twisted with this pedigree breeding. According to Voltaire, the enlightenment philosopher, tolerance was the most significant character of humanity: ”We are all full of weakness and errors; let us mutually pardon each other our follies - it is the first law of nature.” His intellectual satire he condemned the ”natural” admiration of suffering and it was replaced with the idea of a good and happy human being that was to be the outcome of increasing knowledge. According to Rashedpoo, tolerance is a trendy word in western countries, one that has suffered inflation just like everything that becomes a la mode, and thus we can't appreciate the freedom and ideality that formed all the well being in society, the diverse services and the respect towards the individual around that tolerance, so that unlike Camoo's old country Iran, where he studied architecture, or the Italy of his times as a jewelry designer, the outcasts and handicaps of society had no value what so ever and certainly no system of helping them that has any respect toward the autonomy of these second rate people like in Finland. This is one reason why this director, who wrote his first script about orphans, appreciates Finland. Camoo, who was really into the theater as child, and actually spent nine years of his childhood in the world of the theater, says that the desire was his and there early, and that it made no difference how, just like now, in his volunteer work among the wretched of society, the camera is only a tool, a “third eye” with which he can see, just as enigmatically as the Sphinx smiles, from the twilight of the alley of shadows and obscure dreams to those dark areas of society where others don't dare to focus their eyes, or can't because of shame and pity. In his short films he contemplates the questions of morality in relation to the ideals or virtues of society trying to access the eternal and unchanging reality by showing in his movies that even before us, as well as after, us there were, and will be, eternal and unchanging values and morality that don't change all the time according to how people understand themselves in their own lives, or how they want to attain the happiness they see best for them, that there has to be something in common, something that sprouts from the good that is experienced by everyone, sweetness and joy. ”People are so close to each other”, Camoo says, “In my short films I try to see myself with the eyes of others, and feel a great responsibility for the people and my environment, the children, the handicapped and others that are shunned. Excluded and forgotten in their own lives, like the homeless and the alcoholics.” This is how Camoo understands, with gentleness, why in Mark Twain's Letters from the Earth God, while creating humans, put in some courage, cowardice, predator instinct, kindness, straightforwrdness, understanding of justice, cunning, deceitfulness, nobility, cruelty, evil, viciousness, lust, mercy, selfishness, wholeheartedness, honour, love, hate, lowliness, loyalty, need for truth, and back-handedness. In addition to photography, Camoo has made five short-films; one about a drunkard lying on the ground, of whom no-body gives a shit, a beggar, a rich man, respect and future. He comes from the same cinematic culture as the kind Abbas Kiarostami, but maybe closer to him, you can also find the restful, lingering and and carefully devised pictorial narrative (Kieslowski-Angelopoulos), where the eye, thought and the dreamlike twilight zone of the consciousness and the subconscious, like a chaos of meanings, reveals us in a flash, a flash in the mirror (Tarkowsky)who we are and why we are what we are. When we where watching Theo Angelopoulous' film Ulysses he felt an unexplainable longing for that cinematic poetry language that that last great European socialist could so skilfully show to his viewers. In a poetic movie-human like this, it is clearly presented, as the fact that it is, how reason was, and should be, the slave of stark emotions. ”I have a part of people's pain, I don't know why, but maybe my background explains some of it” he says, and how the thoughts of the Iranian director Bahman Gohad have intrigued him, just like the life of the blind little boy in “The Color of Paradise” by another Iranian Majid Majidi.
“En kväll satt Finlandiabelönät (motsvarande Sveriges August-priset) författaren Rosa Liksom bland publiken och försökte hålla sig för skratt. Hon uppmanade Harald att skriva ner allt, han var ju uppenbart Finlands Jean Genet!"
Författare
Harald Olausen med rötter i Norge samt Finland, numera boende i
Stockholm har som enda författare i Sverige blivit utvald att delta
i tävlingen om homovärldens litteratur Nobel-pris ”The Stonewall
Book Award”. Boken är
översatt från svenska (Bögdikter och nånting annat med Adon) till
engelska ”Gay Poems”. Boken tävlade under 2015 i två olika
serier i tävlingen som är arrangerad av American Library
Association´s Stonewell Book kommitte´n, 1. The Stonewell Book
Award-Barbara Gittings Litteerature Award Adult novels 2. The
Stonewell Book Award. Israel Fishman Non-Fiction Award Adult
biography, history, criticism, reference works, fine arts etc.
Tävlingen har arrangerats sedan 1971, och den anses som det mest
prestigefyllda priset inom GLBT-litteratus. "homovärldens
litteratur Nobel", även om prissumman är futtiga 1000 dollar.
En vinnande bok får möjligheten att distibueras runtom i världen.
Homolitteraturen har en växande marknad i engelsk, tysk-, japoansk-,
fransk-, spansk- samt italensktalande länder. Dethär var ju en
riktigt positiv överraskning som inspirerar mig till att bli ännu
mer kreativ. Bara det att få tävla med de bäst inom
homolitteraturen är ju en stor sak, i synnerhet då jag fått kämpa
i många år om mina rättigheter att få skriva som jag gör. Det
här kunde inte ha kommit lägligare. I Finland uppmärksammas inte
alls homolitteratur. Den finska median är inte alls intresserad av
denna genre. Biblioteken köper inte in mina böcker och dessa böcker
säljer endast ett tiotal exemplar per år. Situationen är densamma
hos finnarna här i Sverige också. Tex. Finska bibiotekarie i
Norrbotten har lagt en väldigt hård homocensur av mina alster.
Tillika diskimineras ju alla de homosexuella som inte kommit ur
"skåpet" och det är skrämmande, berättar Harald. För
en tid sen så fanns det inte en enda homobok på finska i de
Norrbottniska biblioteken, även fast läsarna har frågat efter
dessa. Svaret är alltid tydligt och klart "Vi har inte och vill
inte ha dessa" Hos Sverigefinnar finns det tyvärr mycket
fördomar samt homofobi mot homosexuella. Sverigefinnarna är
Sveriges största och enda invandrargrupp och de har inte leva ut
sina känslor i frågan. Många av dessa finnar är outbildade samt
har en religiös bakgrund, eventuellt kommer de från områden som är
kontroversiella. Det kanske är en av orsakerna varför de inte vill
prata om sin homosexualitet eller ens erkänna att de överhuvudtaget
existerar bland Sverigefinnarna”, fortsätter Harald. Enligt av
Harald finska bibliotekarie i Norrbotten diskriminerar finska
homoseksuella. Han säger att aktuellt blev frågan i Haparanda i
november 2014 när skolelever studerade mänskliga rättigheter och
de utforskade hur det står till med HBTQ-litteraturen på finska i
Haparanda bibliotek. Haparandabladet skrev 5.12 att enligt en mor
till en av eleverna var besöket vid stadsbiblioteket ”beklagansvärt
fruktlöst. Jag hade tidigare gett en gåva till Haparanda
stadsbibliotek i form av de tre homoböckerna på finska som jag hade
skrivit Bögdikter, Egyptens prins och andra bögnoveller och
Bögdeckare. Haparandas finskatalande bibliotekschef Marita
Mattsson-Barks tackade nej tills min gåva men förkladade inte
varför. Men i Haparandabladet svarade hon i stället till den
finskatalande mammans frågan att de gärna tar emot tips från
allmänheten. Då ringde klockorna i mitt huvudet och jag räknade
ett plus ett. Jag hade tidigare skickat samma erbjudan, på begerän
av de finska homoseksuella, som jag kände väl I Luleå, till den
finska institutens biblioteket i Stockholm och finska avdelningen på
Luleå stadsbibliotek, men undrade varför jag inte fick något svar.
Jag ringde till Luleå och där till den finska bibliotekarien Pirjo
Keskitalo, som svarade att de inte vill ha mina homoböckerna därför
att det finns nakna homoseksuella fotografier där. Jag blev helt
övertygad att de finska bibliotekarierna i Norrbotten diskriminerar
de finska homoseksuella med ett påstående att de inte kan ta emot
finska homoböcker som gåva därför att det finns nakenbilder I dem
fas biblioteken är fulla med böcker med nakenbilder av
heteromänniskor!
Harald
Birger Olausen spends half of the year ”somewhere else” and half
of it in Finland. He is proud of both of his identities; as a citizen
of Kotka, a coastal town in southeastern Finland, and as a
Norweigian. Olausen studied history of ideas at a university and has
worked as an imago consultant, speech writer and a reporter, to name
of few. Tales from Tampere is his eighth novel. In addition to
writing, he has edited two books: as a biography of the Finnish movie
director, Rauni Mollberg, and a kotka centered childrend`s book "Hugo
Merellä" (Hugo at Sea), written by Heli Vähäsilta. Harald
Birger Olausen has also written articles to two other books, he is
also a playwright for both the stage and radio. His first book "Minun
Loviisani" (My Loviisa), was published in 2011, and it is a
satirical tale of the small-mindednes ans conspiring nature of people
of smalla town, written in "the spirit of Marcel Proust and
Alfred Hitchock. "The readers appreciated the beatiful use of
language, bubbling humor and the fresh way of expression of the book
to the point that it baecame a big succes. His poetic language,
exceptional frankness, challenging truthfulness and witty
intellectualism have been the source of many a praise. He knows how
to break the cliches and romantic myths from around us by using
humor, seeking truth, goodness an beaty with his writings. Olausen`s
work reflect his ability control every aspect of his writing; the
catchy rhythm, the flowing vocabulary, and both the internal and the
external wiewpoint of both the surroundings and the context. He
paints the world in astounding detail and offers his readers to see
even the slightest nuances through his words. The clarity he offers
brings sense and pleasure to the everyday crazines. Olausen uses his
stories to shed light into secret corners of the minds of everyday
Finns. He writes about the dream-like road that appears in between
the sighs an pauses, which leads into heavily guarded room, where all
your dreams come true. The idea of "Tales of Tampere" first
came to be during the spring of 2011, while Olausen was staying in
Turku. There he found out that stories how the people of Turku are
rigid, somber, impolite and very much full of themselves, were not
just the stereotypical badmouthing that is so common between
different towns and cities but a glimpse of the real nature of Turku.
He realized that even during a short visit, the natives managed to
make the visitors feel like he was not welcomed into the closeknit
circle of people of Turku, that he was constantly monitored, ignored
and even ridiculed by his host. The popular folk tales about how the
inhabitants of Tampere and Turku are like cats and dogs are still
going strong. Then again, the people of Turku cannot just let things
go, as they are still angry about how during the Great Fire of Turku
(in 1827), most of the men spent that particular weekend at the
Tampere Country Fair, chatting upp all the pretty maidens, instead of
being home, listening to the constant nagging. When Finns selected
Tampere as their favorite city in the spring of 2011, everyone in
Turku turned green with envy. They declared in a city - council
meeting shortly afterward that Turku will be the best town in Finland
the following year. This potrayed massive amounts of overconfidence,
as Turku is a town where smiling to starngers is a rare thing, and
still to them it seems that their victory would be of a landslide
nature. These kinds of declarations peeked Olausen`s intrest and he
decided to go and find out just what it is that made Tampere so much
more of a happy place than Turku. What he found out just in a few
days managed to suprise him completely. People he met were happy,
helpfull, kind, emphatic, had a great sense of humor, smiled a lot
and, most importantly, the stereotypical slowness of the people of
Häme Region was completely missing. "Tampere was like a
mountain spring after Turku, it shooted the wounds that the coldness
of the humanity that Turku represent caused, by being perhaps the
most pleasent place in the world. How ever, there are, as
always, some rotten eggs to the bunch; the tale of "You Against
a Hundred Grannies" proves tahat. Althoug, just to inform you,
dear people of Turku, even that situation was solved with humor,
Tampere style".”Tampere is no Heaven on Earth. There are as
many crooked politicians, overbearing government officials, greedy
merchants, selfish rich and always moaning poor people. On top of
that we have loads and loads of foreigners, just like everywhere else
in Finland. But still I think that this is maybe the best place in
the world, thanks to everyone living here in Tampere.” These words,
spoken by a marketplace-going granny, give an accurate description of
Tampere; especially, since she ends her tale with the words ”We’ll
see about that.” The people living in Tampere really do know, and
definitely want to laugh at themselves. Humor is the thing that keeps
everyone from succumbing to the burdens and somberness’ of life.
The commonly used expression,”We’ll see about that,” is one way
of trying to lighten up the conversation. It is a way of cast a silly
sliver of a doubt into the possibility for someone else to achieve,
sustain or accomplish something. With a single expression one can
even bring self doubt into the equation: ”We’ll see how that’ll
turn out.” These kinds of expressions are one of the reasons why
the Tampere dialect is so clever and so multifaceted, that anyone
without quick wits and a good sense of humor is going to feel like
the language itself has turned against them. In some sense the people
of Tampere might even seem a bit twisted, as they are able to turn
things and words in such a way that it takes a bit to see whether the
words of the message actually referred to a happy occasion, or
perhaps something serious. The guiding light through ”Tales from
Tampere” are just these kinds of personal experiences full of
emotions, or maybe the brief flashes of insight about the everyday
life and memories. In these stories bring out the internal aspect of
having Tampere in your heart. The whole concept is spiced up with a
hint of satire and loads of humor. These tales are also a travel
guide inside the heads of the people living in the Tampere region.
They are a mix of untold stories from and about the city, silenced
whispers of the ordinary men and women, forgotten memories from times
past and controversial histories of today; all served with good dose
of humor. The book is recommended reading for everyone who want to
maintain fun in their lives, and who do not want take the world too
seriously.
Den
kotkanorske Harald Olausen är en avlägsen släkting till
nobelpristagaren president Martti Ahtisaari (hans släkt hette
Olausen tills 1880-talet). År 1872 lyckades Wilhelm Gutzeit locka
ångsågarbetare från Tistedalen och Fredrikstad till sågen som han
grundat i Kotka. Företaget växte och blev en anmärkningsvärd
träförädlingsanläggning. Då situationen i Ryssland blev instabil
sålde företagets ägare, som bodde i Drammen, företaget Gutzeit
till finska staten år 1917 (firman fusionerades med svenska Stora
på 90-talet och blev världens största träförädlingsföretag).
En del av norrmännen återvände hem, men en liten norsk minoritet
stannade i Kotka. De levde och gifte sig med varandra och gick i den
lokala svenska skolan. Efter krigen integrerades norrmännen i det
finska samhället. Den sista norsktalande damen dog samtidigt som
Ahtisaari blev president Norrmännen deltog inte i politiken, men
röstade svenska folkpartiet och samlingspartiet och var aktiva
kristna inom Frikyrkan och nog särdeles aktivt i musiklivet och
sport. The Harmony Sisters var under krigsåren Finlands mest kända
kvinnosolister. De kommer från släkten Adolfsen och är president
Ahtisaaris fastrar. Efter krigen integrerades norrmännen i det
finska samhället. Den sista norsktalande damen dog samtidigt som
Ahtisaari blev president. Olausen säger att han inte hade
svårigheter att heja på norrmännen vid idrottstävlingar. De bästa
skidåkarna och backhopparna i Kotka var bröderna Halvorsen. Den
enda gången det blev gräl melan småpojkarna var när Harald
Rönningen tävlade mot Eero Mäntyranta på i skidspåren, Harald
säger."Då kom killarna ihåg mitt namn och konstaterade att
visst måste Harald få heja på sitt eget land, där tycks ju
varannan heta Harald". När Harald för första gången besökte
Oslo den 17. maj med den norskbördige Elmer Gullichsen från
industrisläkten Ahlström, slog de vad om en hundring att Harald
kunde öppna ett konto i Norske Bank. När Harald visade upp sitt
finska pass gick expediten bort bakom en skärm. Efter glatt pratt
och skratt kom expediten tillbaka och sade.”Välkommen hem!”
To whom it may concern
Oslo
August 20, 2019
This
is to certify that Harald Olausen was a member of the Foreign Press
Association, Norway during 2007, working as a journalist. He
is invited to use the facilities at Norway International Press
Centre, NIPS, for his book projects; the essaybook “Norsæsser”
and a book with black-white photos from Oslo.
Best
regards,
Björn
Lindahl
Treasurer
Foreign
Press Association, Norway
Klingenberggt
5, 5th
floor
I